Sida:Zätterbloms och annat hyggligt folk.djvu/124

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

120

Greta gaf henne i förbifarten en förtviflad blick, gled tungt ner på marken och mumlade med nedslagna ögon:

»Jag är naturligtvis kolossalt tacksam, men — o, följ inte med hem! Mamma blir så ond, så ond, och — och det är så förfärligt alltsammans . . .»

Patron Anderson stod hög och rak framför henne och med rynkade ögonbryn. Så bugade han sig stelt, svängde sig om på klacken och gick med högburet hufvud sin väg.

Fröken Greta stretade mödosamt uppför gångstigen, och tårarna gledo snabbt utför kinderna.

Att Elsa inte kunde säga något, trösta henne, råda och hjälpa henne!!

Men fröken Petterson hade inte ett enda litet fattigt ord för sin bedröfvade vän, utan gick bara och hvisslade och hvisslade. Hon hvisslade också så retsamt falskt.

⁎              ⁎

Det var dagen efter.

Patron Anderson satt inne på sitt kontor vid det med räkenskapböcker öfverlastade skrifbordet, men han arbetade inte. Han höll ögonen slutna och stödde hufvudet mot handen.

Dörren öppnades varsamt, och fröken Greta Strömbom gled sakta in. Hon såg så djupt olycklig ut, som om all jordens ve hvilat på hennes unga hjärta, och ur hennes bröst arbetade sig fram en suck så djup, att patron Anderson häftigt ryckte till och vände sig om.

Han sprang upp och stod i nästa ögonblick framför henne med strålande ögon och händerna längtansfullt framsträckta. Men han häjdade sig i samma stund och händerna föllo slappt ner.