»Var snäll och säg ingenting!» bad hon hastigt. »Låt mig tala, men se inte på mig — o, gör inte det! Det är så förfärligt — det var — det var jag, som med flit välte båten — ja, det var det!»
Patron Anderson glömde föreskriften och gaf henne en blick, full af bestörtning.
»Ja, det gjorde jag,» fortfor hon beslutsamt. »Jag ville tvinga er att visa, att ni älskade Signe — trodde ju, att ni var för blyg för att göra det af er själf, och jag ville så gränslöst gärna ha er till — till svåger. Nej, nej, säg ingenting! Jag hade inte en aning om att ni brydde er om mig — jag ser ingenting ut, säger mamma. Jag tycker kolossalt mycket om er, mer än om någon annan i världen, men jag tror inte att jag älskar er så där ordentligt,» fortfor hon, gripen af ett oemotståndligt begär att vara fullkomligt sann och hederlig och handla riktigt rätt mot denne ståtlige, allvarlige man, hvars blick så oafvändt hvilade på henne.
Patron Anderson smålog sorgset.
»Ni behöfver inte säga något mer,» sade han sakta. »Ni har så tydligt visat, att jag ingenting är för er, ni har alltid dragit er undan, aldrig uppmuntrat mig. Men det har varit så svårt för mig att uppge det, som jag af hela mitt hjärta längtat efter. Greta, käraste, jag har älskat dig så ömt — förlåt, att jag plågat dig! Jag skall inte göra det vidare — du skall slippa att se mig mer . . .»
Det kom en skiftning af förfäran i hennes ögon.
»Jo, det vill jag!» sade hon häftigt och med en underligt osäker röst, som föreföll henne själf alldeles främmande. »Ni skall komma som vanligt.»
»Nej, Greta,» sade han sakta, och hans fasta blick mötte hennes, »jag skall aldrig komma . . .»
