Sida:Zätterbloms och annat hyggligt folk.djvu/126

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

122

Hon såg ned, och hennes läppar darrade. Att aldrig få se honom mer — inte i morgon — aldrig någonsin. . .

Så smög hon sakta sin hand in i hans stora, hårda näfve, höjde sig på tåspetsarne, och hennes läppar, som ännu darrade, hviskade tätt vid hans öra:

»Jag är så förfärligt glad, att båten välte, och — och att du räddade mig!»