124
mångtaliga unga Andersönerna rotade i samma sandhögar, lurade hvarandra på frimärken och beto smakbitar ur hvarandras äpplen.
Det var sålunda en sannskyldig idyll, det Pettersonska och Andersonska samlifvet.
Men det skulle, som sagdt, bli annat utaf . . . .
⁎
En dag fick fru Anderson besök af sin moster, den till en ganska aktningsvärd ålder hunna fröken Bina Lundström. Moster Bina hade mycket utbildade sympatier och i synnerhet antipatier. Fru Petterson tyckte hon inte om, ja, hon kunde rent ut sagdt inte för sitt lif tåla henne, och när hon blef nödsakad att resa och inte längre personligen kunde göra tillvaron sur för »människan där nere», skickade hon till sin systerdotter en korg med en idealiskt vacker kattunge i.
Kattungen var för fru Petterson som salt i surt öga. Hon hade nämligen en hund, doggen »Primus», som hon afgudade, trots det att han visst inte var värd det. Och doggen Primus afskydde kattor, han hatade dem med ett hat så vildt, som endast en hund kan hysa, han drog i härnad mot hela kvarterets alla kattor, han slogs med dem på lif och död och kom hem sargad, söndertrasad, blodig och tjutande af ilska och smärta. Det var något för fru Petterson att ta emot och plåstra om det!
Och nu hade det kommit en katt i samma hus! Att gamla fröken Bina var en dålig människa, det hade fru Petterson alltid haft fullkomligt klart för sig, men att hon skulle vara till den grad usel och genomdålig att skicka en katt, det hade ändå ingen kunnat drömma om.
