Sida:Zätterbloms och annat hyggligt folk.djvu/130

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

126

Så en eftermiddag kom doggen in till sin matmor med blodig mun och ena ögat hängande halfvägs ut ur hufvudet. Samtidigt hittade fru Anderson sin lilla Lina med afbiten nacke i kökstrappan. Hon gick direkt in till fru Petterson i köket och höll fram katten emot henne. Hon darrade så på handen, att fru Petterson fick ta flera steg tillbaka, för att inte få katten i ansiktet.

Säga något, det kunde fru Anderson inte.

Men fru Petterson kunde! Hon sade en hel hop, och det sista var detta:

»En katt! Herre gud, en katt! En katt — sådant elände — en katt — det kan man få tusen af! Men min hund — min hund — katten har rifvit ut ögat på min lilla hund.»

»Jag önskar — — det — hade — varit — ditt — eget!!!» svarade fru Anderson långsamt, blek som vax ansiktet.

Och sedan hon lagt den sargade lilla katten midt på köksbordet på den nytvättade hvita duken, gick hon sin väg, gick utan att se sig tillbaka.

⁎              ⁎

Samma kväll satte fru Petterson en bastant krok på sin köksdörr, och fru Anderson gaf genast ordentligt svar på tal genom att sätta ett patentlås på sin, ett patentlås som var så fint och säkert, att det kostade tre kronor och tjugofem öre.

Det var slut med visiterna köksvägen!

Det kan tyckas, som skulle människor, äfven om de djupt och outsägligt hata och förakta hvarandra, kunna lefva tämligen i lugn, bara de ha hvar sin lägenhet att vara i, och säkra lås för dörrarna. Det kan så tyc-