Sida:Zätterbloms och annat hyggligt folk.djvu/131

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
127

kas; men faktiskt är, att lugnet blir så godt som intet, om lägenheterna ligga i samma hus. Man möts i trapporna, man har samma trappor att skura, man har sina rum öfver eller under hvarandras . . . .

Första gången fru Petterson och fru Anderson möttes i trappan, stannade de naturligtvis. De hälsade inte — det kunde man räknat ut på förhand — men de stannade och sågo hvarandra stint in i hvitögat.

Fru Petterson sade, att hon var glad, mycket glad, att hon ändtligen fått ögonen öppna för hvad fru Anderson verkligen gick för, och hon tillade, att hon aldrig, aldrig skulle upphöra att förakta sig själf för att hon varit blind så länge.

Fru Anderson å sin sida ville ödmjukligen anhålla att få återtaga titlarne med fru Petterson, eftersom hon nu en gång hade den lilla egenheten att vilja vara »du» endast med sådana människor, som hon kunde hysa aktning för.

Därefter skildes de, och när de sedan råkades, så sågo de inte åt hvarandra.

Men det var inte nog med detta.

Fru Anderson flyttade in sin gamla skramlande symaskin 1 rummet öfver Pettersons sängkammare, och hon sydde som aldrig förr, sydde till långt in på nätterna. Fru Petterson gaf lika godt igen genom att hyra ett gammalt skrälligt piano, i hvilket alla de små Pettersönerna fingo fritt husera.

När det var Pettersons vecka att hålla snyggt i trappan, torkade aldrig fru Anderson ej heller hennes sju barn ej häller hennes jungfrur sig om fötterna, och då fru Anderson stod för enhållningen, sågo Pettersönerna, (herrn undantagen, men doggen Primus inberäknad) ut som riktiga lerklumpar om fötterna.

Ungherrskapet hade sitt för sig. När de unga Petter-