128
sönerna träffade på Andersönerna eller tvärtom, var bataljen ögonblickligen i full gång, och följden blef att dessa unga förut så hyggliga varelser gingo omkring med sönderrifna kinder och till hälften utslagna ögon, kort sagdt med ett utseende som riktiga små vilddjur.
Hvad jungfrurna angår, så hade de börjat inblanda svordomar i sina trätor. De behöfde dem med nödvändighet för att kunna ge ett någorlunda korrekt uttryck åt sina känslor.
Endast herrarne voro oberörda, de sågo ingenting, hörde ingenting, de voro på kontoret hela dagarne, och om kvällarne drucko de sina toddar i samma frid och sämja som alltid.
⁎
En dag fram i slutet af juni reste sig fru Petterson resolut från soffan, där hon legat och marterats af symaskinsbuller där uppifrån, rafsade igenom byrålådan, tog hyreskontraktet och gick och sade på rak arm upp våningen. Ingen mänsklig makt skulle kunna förmå henne att längre bo under samma tak som sådana som Andersons — ingen!
Redan samma dag gaf hon sig ut på spaning efter en annan lägenhet. Hon sprang på gatorna, tills benpiporna kändes sköra som glas, hon knogade uppför och utför trappor, släpade sig ur våning och i våning.
Det var många lägenheter, hon tyckte bra om, några som hon ville ha, men hon fick ingen — hon hade sju barn, vare det nog sagdt, hon hade sju lefvande barn!
Vid sextiden på eftermiddagen hade hon hunnit så långt ut som till Andra Långgatan. Där fanns en fyrarumslägenhet, som hon kunde få trots de sju lefvande barnen — hon tog den. Rummen voro fula och illa
