Fru Anderson hvälfde nästan alldeles samma tankar i sitt lilla hufvud.
De sista dagarne i september blef det oroligt både hos Pettersons och Andersons; det släpades på möbler, hamrades och bullrades, och den trettionde tidigt på morgonen var gården full med vagnar, som skulle hämta de båda familjernas flyttsaker.
Fru Petterson stod i sin tamburdörr och såg med en viss beklämning, hur karlarne släpade ner Andersons möbler, och fru Anderson föreföll inte vidare lätt om hjärtat, där hon hängde halfvägs ut genom sitt köksfönster och stirrade ner på Pettersons flyttlass.
Den första, som återhämtade sig, var fru Anderson. Hon hade inte behöft flytta för att komma bort från Pettersons, det förstod hon nu, men hon var ändå glad, att hon flyttade. Om hon hade stannat, skulle då inte Pettersons spridt ut, att det varit de, som måst taga till flykten?
Och fru Anderson fick brådt — hon ville inte vara den, som sist lämnade huset. Hon kastade på sig kappan, tog ett par af småttingarna vid handen och for ut till Andra Långgatan för att ta emot flyttsakerna, när de kommo. Hon gjorde en sväng genom rummen, såg med en suck, hur bristfälligt allt var och hur mycket sämre än i den gamla lägenheten — tst, det bullrade i kökstrappan! Säkert var det flyttkarlarne, som kommo. . . .
Hon skyndade ut i köket, öppnade dörren — midt emot sig på andra sidan förstugan hade hon en dörr, handtaget vreds om, dörren öppnades, och i öppningen visade sig — fru Petterson och doggen Primus! Och där bakom syntes Pettersons jungfrur i full fart med att packa upp.
