140
För några år sedan exploderade i Stockholm en sådan där badrumsångpanna, väggarna störtade omkull, två våningar blefvo obeboeliga, halfva huset blef ramponeradt, hundrafemtio glasrutor i de närmaste byggnaderna sprungo sönder.»
»Och den stackaren som badade?? O, hur gick det med —»
»Asch, det fick man aldrig reda på. Hon försvann spårlöst.»
»Och nu hoppas du det skall gå på samma sätt med mig,» sade fru Zätterblom stelt. »Äsch, kom inte med några invändningar! Jag vet ju ändå att det är så.» Och med en snyftning slöt hon badrumsdörren efter sig.
⁎
Ja, under de tre närmaste timmarne badade fru Zätterblom.
Vi vilja inte ingå i några detaljer utan bara i stora drag redogöra för händelsernas rätt trista utveckling.
Fru Zätterblom tände upp eld under vattencylindern och klädde af sig. Hon hade glömt att taga stol med sig och lade därför kläderna på badkarskanten.
I eldstaden blossade björkvedsbrasan, och efter en halftimme var det förfärande hett i det lilla badrummet. Blodet steg åt hufvudet på fru Zätterblom, det svindlade för ögonen och ett hjärnslag var i raskt antågande. Fru Zätterblom kastade upp dörren till korridoren — en isande kall luftström svepte in och kom hennes tänder att skallra och hennes hud att blifva gredelin och knottrig. I en fart drogs dörren igen.
Så kom hon att tänka på, att cylindern kunde explodera, om vattnet blefve för hett — o, den måste
