tömmas! Hon vred på en kran öfver karet och gaf till ett gallskrik. Det var duschkranen hon vridet på, och från taket störtade ett stridt, iskallt rägn ner öfver henne, öfver badkaret och kläderna på kanten.
Så fann hon då till sist den rätta kranen, och vattnet kom störtande från cylindern. Det var bara ljumt, och det stod knappast ett kvarter öfver badkarsbottnen.
Nåja, man finge ju inte ha för stora pretentioner, man kunde inte begära att ha en hel sjö att plaska i, och ginge inte vattnet öfver hela kroppen, kunde man ju vända på sig, rulla rundt.
Och fru Zätterblom kröp i karet —.
Det gör oss ondt att behöfva säga det, men karet var inte afsedt för en så omfångsrik person som fru Zätterblom. Hon fastnade ungefär halfvägs och nådde inte ner ens till vattenytan.
Nåja, så kunde hon taga en vanlig afrifning då — ack, hon hade glömt att taga med både handduk och lakan! Ja, då kunde hon kanske i stället värma mera vatten och fylla det eländiga karet ända till randen — det fanns ingen mera ved inne!
Ett ögonblick funderade fru Zätterblom på att gå ut i köket och hämta jumgfrun till hjälp, men tanken på, att hon då skulle vara tvungen att passera förbi den öppna dörren till salongen, där hr Zätterblom satt och hånlog för sig själf, kom henne att afstå från denna plan.
Hon stannade kvar i badrummet, en timme, två timmar, ända tills hon hörde hr Zätterblom stöfla omkring i korridoren, taga på sig ytterkläderna och småhvisslande gå ut igenom tamburdörren. Då samlade fru Zätterblom ihop de drypande våta klädes-
