144
Det var då grosshandlare Zätterblom kom på den genialiska idén att i stället använda husets tjänarinnor som afledare för sitt misshumör. Han grälade inte på dem, utan var endast blodigt ironisk och sade dessa ytterst känsliga varelser en hel del ganska giftiga saker.
Naturligtvis blefvo de desperata. De slogo i dörrarne, huserade som bärsärkar i diskbaljan, där den dyrbara porslinsservisen gick en snabb undergång till mötes, och togo till sist sitt pick och pack och sade med många ovänliga ord adjö och farväl samt lämnade den stackars fru Zätterblom att på egen hand reda upp de intrasslade husliga förhållandena.
Vid sådana tillfällen svek fru Zätterbloms goda humör och ett offer för den djupaste förtviflan grubblade hon sig gråhårig för att finna ett effektivt medel mot det ständiga jungfrueländet.
Hon fann till sist ett sådant medel.
⁎
I onsdags fick herrskapet Zätterblom nya jungfrur efter de två, som efter den senaste husliga stormen stolt lättat ankar och uppsökt en lugnare hamn.
I torsdags middag, när herr Zätterblom kom hem från affären, var han vid miserabelt humör, och fru Zätterblom kände en kväljande oro vid tanken på stundande husliga förvecklingar.
Efter första skedbladet soppa spred sig först ett sorgset, sedan ett lidande uttryck öfver hr Zätterbloms ansikte. Efter det andra skedbladet lade han skeden ifrån sig, sköt tillbaka tallriken, spände ögonen i fru Zätterblom och sade, vänd till henne, men med tydlig adress till husan, som sysslade inne i matsalen:
