hårborsten, och två minuter senare använde han i distraktion samma borste som klädesborste till den nya ljusa sommaröfverrocken.
Då han för att få en smula luft och svalka kastade upp ett par fönster i salongen, passade hans nya panamahatt, som låg i ett af fönstren, på att, buren af det starka tvärdraget, flykta ut och sväfva bort hela Linnégatan framåt —
Det var då, som lektor Fontanell, nu en bruten och härjad man, beslöt att uppgifva striden mot det vidriga och öfvermäktiga ödet och söka att i största obemärkthet skyndsamt fly hem till den skyddade fristaden i sommarnöjet.
Han lade sig på lur i det öppna fönstret och lyckades till sist från sin upphöjda plats i fjärde våningen med höga ångestrop och våldsamma gester ådraga sig den på gatan patrullerande poliskonstapelns uppmärksamhet.
Konstapeln kom upp, lektorn fick förklara sig, och i sinom tid ankom genom konstapelns barmhärtiga förmedling en täckt droska, i hvilken lektorn skyggt och ångestfullt kröp in för att anträda den två mil långa hemfärden ut till landtstället.
När lektorskan Fontanell frampå söndagskvällen ute på sommarnöjets gårdsplan hjälpte lektorn ur droskan, erbjöd han den sorgliga anblicken af en olycklig och i yttre hänseende totalt förfallen människa. Men lektorskan sade ingenting utan var samma goda, tåliga och tysta, älskande, tjänstaktiga maka som alltid.
Hvad lektorn själf beträffar, förefaller han efter denna sin utflykt på egen hand icke fullt så säker som förut, och af hans aktningsfulla sätt mot fru lektorskan att döma, synes han hafva fått en något högre tanke än hittills om den nytta hon gör i lifvet.
