vände han in i matsalen, gaf fru Zätterblom en ond och förebrående blick, samt satte sig till bords med minen af en till döds hetsad människa.
»Lax?!» sade han och vände på bitarne med gaffeln. »Laaaax??!!! Hvarför få vi inte sill? Det är god mat och särdeles passande i sådana här dåliga tider, då förlusterna störta öfver en som laviner. Det fångades femtio tusen hektoliter utanför Vinga i lördags. Men du har naturligtvis inte kunnat komma öfver så mycket som ett enda litet fattigt halftjog, hva’? Sillen är billig och det är väl därför du hatar, föraktar och förbannar den??? Lax! — jo, det är just tider att äta lax i!!! Nu är det emellertid min önskan, min allvarliga vilja, att det för framtiden här i huset sparas på alla upptänkliga sätt!»
Fru Zätterblom, som tämligen oberörd förtärde sin lax, förklarade, att hennes högsta åstundan i detta bekymmersamma lif just vore att göra hr Zätterblom till viljes, hvarpå hr Zätterblom under det han med frisk aptit inmundigade soppan och efterrätten svarade, att det visst vore möjligt att fru Zätterblom besjälades af en sådan rimlig önskan, men att hon i fråga om dess omsättande i handling hittills alltid grundligt misslyckats och troligen för all framtid skulle fortsätta att göra så.
Efter den delikata middagen njöt hr Zätterblom af en utsökt cigarr och en dito kopp kaffe, och när han sedan kom tillbaka till kontoret låg där en opåräknad och synnerligen förmånlig order och väntade på honom — alltnog det inträdde i hans sinnesstämning ett omslag, och inom ett par minuter befann han sig i sitt vanliga älskvärda humör.
Kl. 6 ringde han på hemmet och meddelade, att brukspatron Andersson kommit till staden, och att
