16
han, Zätterblom, bjudit honom hem till kvällen, eftersom gubben inte tyckte om att äta ute. Det skulle vara mycket vänligt om fru Zätterblom ville styra om en liten god fästsupé.
När hr Zätterblom vid åttatiden på kvällen kom hem med sin gäst, tog fru Zätterblom emot dem artigt men reserveradt. Hon var blek, såg lidande ut och var mycket tyst. Hon förklarade det på det sättet, att hon haft förskräcklig hufvudvärk, därför att kaminen osat halft ihjäl henne — spjället hade af oaktsamhet blifvit tillstängdt — och så hade hennes katt, Cyrano, blifvit ihjälbiten af hunden i våningen näst intill. Hon hade tyckt så mycket om det lilla djuret.
Hr Zätterblom lofvade henne skämtsamt ett dussin kattor i stället, dunkade henne vänligt i ryggen, pussade hennes stela ansikte och gjorde därefter en hastig afstickare ut i köket för att se, hvad som förbereddes till kvällen.
Köksan gaf honom en ond blick, som tack för uppträdet på middagen, och när han lyfte på locket till stekgrytan fnittrade hon till:
»Det är — hi — hi — hare!»
Och borta från fönstret instämde husan i fnittret.
Hr Zätterblom var glad och uppriktigt tacksam, för att hans lilla gumma anskaffat hans älsklingsrätt, hare, till kvällen. Hon kunde ju i stället hafva fattat humör öfver hans förhastade ord i middags och ställt till något spektakel med dålig mat eller något sådant.
Han var vid briljant humör, ända tills de satte sig till bords och fatet med harsteken bjöds omkring.
En afgrundstanke — han visste inte hvarifrån den kom — flög igenom hans hjärna.
Hare! Hvarför just hare!! Var det verkligen hare???
