Hvarför hade jungfrurna flinat, och hvarför hade katten just i dag blifvit ihjälbiten???
Han dref med våld den vanvettiga misstanken ifrån sig, men den återkom med förnyad styrka i samma ögonblick han fick den första biten af haren i munnen. Hr Zätterblom var finsmakare och han kunde våga hufvudet på, att det icke var hare han åt. Det var faktiskt ett slags stek, som han aldrig förr i sitt lif smakat.
Svettpärlorna trängde fram på hans panna och han kastade en hastig blick på de andra. Brukspatron Andersson, glad och säll efter tre whiskytoddar, åt med frisk och våldsam aptit, men fru Zätterblom bara petade i maten med gaffeln och åt litet eller intet.
Hr Zätterblom ville kväfvas. Kunde verkligen en kvinna vara en sådan afgrundsande, att hon, för att hämnas en liden oförrätt, toge lifvet af husets katt, flådde den, anrättade den som hare och satte fram den på bordet att ätas af människor????
Han försökte fånga fru Zätterbloms blick för att läsa i hennes diaboliska inre, men hon stirrade ner på tallriken eller såg åt sidan. Hälst hade han velat med vedervilja skjuta tallriken ifrån sig, rusa upp, slå handen i bordet och ställa den förfärliga kvinnan till räkenskap, men gästens närvaro förbjöd ju allt detta. Han kunde inte ens låta bli att äta ohyggligheten, som låg på hans tallrik, ty hvad skulle brukspatron Andersson i så fall tänka och tro?
Det dansade svarta fläckar för hr Zätterbloms ögon, och han trodde sig vansinnet nära —
Så till sist var måltiden slut, brukspatron Andersson hade gått in i salongen för att tända en cigarr, och med ett språng stod hr Zätterblom bredvid sin hustru och hväste in i hennes öra.
