»Hvarför säger du inte sossar som vanligt?» frågade fru Zätterblom. »Det låter så lustigt.»
»— socialdemokrater, sade jag, upprepade hr Zätterblom med eftertryckligt allvar och höjde rösten för att höras af jungfru Soffi, som just stampade genom rummet. »Det är alldeles för ädelt och präktigt folk att skämta med, och jag beklagar på det allra lifligaste de dumheter, jag under strejken sagt om dem.»
»Äsch, lite sanning skadar väl inte?» tyckte fru Zätterblom på sitt lättsinniga och tanklösa sätt.
»Skadar det inte??» for hr Zätterblom ut. »Nu när det finns en socialistisk exekutionskommitté, som tar lifvet af misshagligt folk??? Men du frågar naturligtvis inte efter, om jag lefver eller dör, om jag en vacker dag blir hemburen med en kula i hjärtat eller söndermosad af en bomb? Du är alltid vid godt humör, du, och du tycker förstås att det är lika förbaskadt lifvadt och roligt ändå ????»
Och utan att invänta svar reste sig hr Zätterblom från bordet, kastade på sig rocken och smög sig ner för trappan och utefter husväggarne bort till kontoret.
Men fru Zätterblom satt kvar och grät strida tårar i sin serviett.
Plötsligt ringde det på tamburklockan. Fru Zätterblom flög med ett ångestskri upp från stolen och tryckte händerna mot bröstet, i hvars djup hjärtat skälfde som ett asplöf för storm.
O Gud — tänk om det var någon, som ville åt hennes Jakob!!!
Hon rusade till tamburdörren och kastade upp den på vid gafvel. Utanför stod en karl. Med af hat och misstro glödande ögon mönstrade fru Zätterblom honom. Han var klädd med en viss misslyckad elegans, hans ögon voro skygga, han såg ut som det onda sam-
