32
vetet och hans händer voro grofva af arbete — allt tydde på en attentator.
Stammande och hostande under fru Zätterbloms förtärande blickar frågade han, om hr Zätterblom var hemma.
Med ett stelt och olycksbådande leende svarade fru Zätterblom ja. Hon bad karlen stiga in, trugade honom med sig genom hela våningen in i dess innersta rum, och hon reglade dörren efter sig och honom: Därefter grep hon eldgaffeln i kakelugnsvrån och närmade sig stor, ståtlig och imponerande främlingen, som darrade i knävecken och grönhvit i ansiktet af förskräckelse tryckte sig flat mot väggen.
»Kom inte med några undanflykter,» sade hon med af vrede skälfvande röst. »Jag genomskådar er, jag känner era afskyvärda planer, och jag är beredd att hindra dem, äfven om jag skulle behöfva taga ert eländiga lif.»
»Jag afstår,» stammade främlingen, »jag lofvar heligt och svär —»
»Det ligger en bibel på bordet där. Lägg handen på den och svär, att ni afstår från ert förehafvande för evigt, och att ni, om någon annan vill upptaga det i ert ställe, med lif och blod vill förhindra det.»
»Jag svär — jag svär,» försäkrade främlingen ifrigt med kväfd och darrande stämma. »Låt mig endast komma härifrån — o, var nådig och barmhärtig.»
»Gå, usling!» sade fru Zätterblom stolt och öppnade dörren. »Gå — !!» Och hon visade honom vägen med eldgaffeln.
Dagens timmar skredo och fru Zätterblom gick omkring i ett rus af glädje, sällhet och stolthet. Hade hon icke räddat sin Jakobs lif, hon den svaga, bräckliga kvinnan, den icke alltid värderade och tillbörligt upp-
