ögonbrynen, suckade om igen och sade: »Måla på du! För all del måla! Måla på du och förstör så mycket vi ha? När en kvinna får sin vilja fram; så gråter hon inte.»
― ― ―
När grosshandlare Zätterblom efter slutadt kontorsarbete kom hem på kvällen fann han i sitt arbetsrum fru Zätterblom i färd med att grönmåla det dit inflyttade köksmöblemanget.
Fru Zätterblom såg en smula upphettad och nervös ut, där hon låg på knä framför en köksstol. Hon hade blodet uppe i hufvudet, kinderna glödde, ögonen voro något rödsprängda och hennes andhämtning föreföll besvärad.
»Jag är tvungen att arbeta härinne, sade hon urskuldande. »Jungfrurna voro rädda att bli nersmetade, ser du. Akta dig för köksbordet — skifvan är målad.»
»För all del,» sade hr Zätterblom hjärtligt, »genera dig inte. Det är ju en skön och utsökt lukt och du tar dig förträffligt ut i den där bedjande ställningen. Gå på du! Men tror du färgen räcker? Din hand synes vara en smula slösaktig. Du har för minst 25 öre färg i ansiktet — ja — ja, det är ju bara klädsamt — och alla de där färgkladdarne på linoleumsmattan —??»
»Det kan inte undvikas,» sade fru Zätterblom skarpt. »Man får färg på handen, och så tar man sig i ansiktet, och så droppar det ibland från penseln — men det där är ju bara lapprisaker. Hufvudsaken är väl, att arbetet blir gjordt, att möblerna bli ljusa och hemmet färggladt?»
»Naturligtvis!» sade hr Zätterblom vänligt och satte sig tillrätta i sin bekväma arbetsstol samt tände en havanna för att sedan i lugn och ro iakttaga fru Zätter-
