och konstnärligt själfsvåldig flykt öfver din pänsel, kära Beata.»
Fru Zätterblom iddes inte svara utan vred på stolen för att syna den rundt omkring.
»Det var då själfvaste den — — —»
»Hvad för något! Svor du, Beata???»
Fru Zätterblom dunkade med förtviflan pänseln mot golfvet.
»Stolen är förhäxad,» sade hon svagt. »Jag har målat och målat, och ändå är han inte färdig. Han har tio sitsar o. femtio ryggstöd och tusen ben, tror jag. Jag önskade jag kunde slå ihjäl honom!»
Hon reste sig med svårighet, lade sin färgiga hand öfver pannan och kväfde med möda en snyftning.
»Min rygg värker, mina ben bära mig inte och det dansar svarta fläckar för ögonen. Jag får sätta mig en stund och hvila, innan jag fortsätter.»
Och så sjönk fru Zätterblom ner på en stol.
»Ohhh, hvad det var skönt!» sade hon och lutade sig bekvämt tillbaka. »Det var som att komma i himmelen.»
»Ja, det förstår jag så innerligt väl,» sade hr Zätterblom mildt, »men att du just satte dig på den nymålade stolen???»
Med ett förfärligt nödrop flög fru Zätterblom upp och vred hufvudet ur led för att kunna öfverskåda olyckan på ryggen.
»Hvarför sade du ingenting?» frågade hon häftigt och med gråt i rösten. »Hvarför hindrade du mig inte? Hela klädningen förstörd!»
Hr Zätterblom, som rest sig upp och gått ett par slag af och an på golfvet, satte sig på ett af de inflyttade köksborden, dinglade med benen och skrattade hjärtligt.
