Och innan hr Zätterblom hunnit besinna sig, hade fru Zätterblom med eldgaffeln under armen försvunnit ut ur rummet och reglat dörren efter sig för att hindra hr Zätterblom att följa efter och utsätta sig för fara.
Tyst som en ande gled hon utför trappan och öppnade ljudlöst dörren till matrummet.
Det stod en karl nedhukad borta vid skänken. Han hade ett ljus i handen och trefvade bland buteljerna —
Fru Zätterblom sväfvade fram till honom och gaf honom bakifrån ett dråpslag öfver hjässan med eldgaffeln. Han föll på knä, tappade ljuset, som slocknade, rusade upp och flydde till fönstret, i mörkret snafvande öfver bord och stolar.
Fru Zätterblom följde honom och lät en skur af eldgaffelsrapp hagla öfver hans skuldror och hufvud, ända tills han nådde fram till fönstret och handlöst kastade sig ut därigenom.
När fru Zätterblom kom tillbaka upp i sängkammaren, satt hr Zätterblom i sängen med sammanknäppta händer, en bild af fasan.
»Det var en mördare och tjuf,» sade hon lugnt. »Jag såg honom bara bakifrån, men nacken och ryggen voro en bofs —
»Slog du ihjäl honom???» kved hr Zätterblom.
»Nästan!» sade fru Zätterblom stolt. »Och jag skulle gjort det riktigt, om icke den fege uslingen hoppat ut genom fönstret.»
Hr Zätterblom drog täcket öfver hufvudet och grät.
