TAXAMETERN.
Fru Lundström i en af småstäderna hade skrifvit till sin gamla kära väninna fru Beata Zätterblom, att hon rysligt gärna ville komma ner till Göteborg på ett par dagar och undrat, om hon kunde få bo hos sina afhållna Zätterbloms.
Hr Zätterblom blef naturligtvis ifrån sig. Han tog himlen och dess motsats till vittne på, hvilken ovanligt plågad och hemsökt människa han var. Hvarför skulle hela världen hänga sig just på honom? Hvarför skulle den förfärliga varelsen fru Lundström ut och flaxa och hvarför skulle hon våldgästa just hans hem?
Fru Zätterblom, praktisk och resolut, spillde ingen dyrbar tid på onyttiga jeremiader, utan raspade raskt och beslutsamt ner ett bref till fru Lundström, i hvilket hon hjärtligt och trovärdigt förklarade, att det skulle varit henne oändligt kärt att i sitt hem ha fått taga emot henne, fru Lundström, men att det tyvärr vore alldeles omöjligt därför —
Fru Zätterblom lekte fundersamt med pännan.
»Om vi skulle säga att vi ha difteri i huset?» undrade hon, vänd till sin man. »För att afskräcka henne.»
»Säg pästen!» sade hr Zätterblom lifligt, skymtande en möjlighet till räddning. »Böldpästen från Kina. Vi ha fått den — fått den — låt mig se! — jo, genom téet. Och säg, att vi haft eldsvåda i våningen, att köksan fått utslag, som tyda på smittkoppor, att hunden är kon-
