Sida:Zätterbloms och annat hyggligt folk.djvu/56

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

52

Dagen därpå bars hr Rosendelund upp på en af stadens tidningsredaktioner af ett par stadsbud. Han var nästan helt och hållet inlindad i vadd och bandage. Det enda man kunde se af honom själf var ett sorgset stirrande, rödkantadt öga och ett par stripiga mustascher, i hvilka det smärtsamt ryckte och skälfde.

»Ni har väl hört det?» frågade han svagt.

»Förvisso,» svarade redaktionssekreteraren. Fru Zätterblom har lämnat upp en sensationell artikel med följande rubriker: »Upprörande mordförsök mot maka. Brottet afvärjdt af en modig väninna. Hårresande detaljer. Motivet till förbrytelsen? Har den höga lifförsäkringen lockat? Är dödsstraff tillräckligt för detta mänskliga vilddjur.»

Från bandagebyltet kom en suck så tung, att redaktionsgolfvet buktade sig.

»O du milde!!! Nej, det förhåller sig inte alls på det viset. Ser ni, hustru min och jag hade varit och sett på brottningarna i cirkus kvällen förut. Vi kommo att resonnera om dem, och undra hur det skulle kännas att brottas och hvem af oss som kunde vara den starkaste. Jag höll naturligtvis styft på, att jag var det, men min hustru påstod lika ifrigt, att det var hon som var det. Ingen ville ge vika och för att få ett definitivt svar på den uppställda frågan beslöto vi att hemma taga en liten vänskapsmatch i brottning. Utom äran skulle segraren få hundra kronor. Vi började och höll just på med andra omgången, när fru Zätterblom på sitt lömska sätt listade sig in, öfverraskade oss och som en rasande furie kastade sig öfver mig oskyldiga varelse.»

Och med en ännu tyngre suck reste sig hr Rosendelund mödosamt upp och lät de båda stadsbuden bära ut sig från redaktionen.