»Jag försäkrar grosshandlarn att — hm — att det är alldeles emot mina eljest — — exemplariska vanor — det var så ömmande omständigheter — en kär barndomsvän, som skulle resa — resa till Kina — och affestas — och jag är så lite van vid sprit — en vidrig dryck i sanning.»
Notarien tystnade och lyssnade misstänksamt in i luren, ur hvilken hördes ett svagt fnitter, sedan ett frustande gapskratt och till sist en afringning.
Ett par minuter senare kom notarien Hjärtén in igen. Corneliusson gaf honom en misstrogen och genomträngande blick, hvilken dock maktlös studsade tillbaka från Hjärténs fryntliga, af välvilja och menlöshet skinande anlete.
Efter en kvart reste sig notarie Saxgren, sträckte lättjefullt på sig och sade, att han måste gå ut och få sig en cigarr.
Två minuter efter det dörren fallit igen efter Saxgren pinglade notarie Corneliussons telefon.
Notarien tog luren och lyssnade in i den:
»Det är grosshandlare Zätterblom,» sade en gnatig och ondsint röst. »Jo, det är sköna historier man får höra om en person, som man tänkt anförtro sin dyrbaraste klenod åt. Notarien blir utsparkad, ofredar kvinnor och råkar i gurgel med polisen — — —»
Notarie Corneliusson, som tydligt och klart kände igen Saxgrens röst och förstod, att han var utsatt för blodig drift, afbröt svadan med ett hånskratt och slängde utan ett ord till svar upp telefonluren och ringde af.
När notarie Saxgren kom ut från cigarraffären, där han varit inne och telefonerat till Corneliusson, såg han ledsen och slokörad ut. Skämtet hade misslyckats — Corneliusson hade tydligen anat oråd och förstått, att man dref med honom.
