nius visa dig hur ett hushåll skall skötas med kraft och med reda!»
Och han bjöd också redligen till. Vid niotiden hyfvade han in genom sängkammardörren de borstade kläderna med afslitna hängare och sönderpiskade knappar. Kl. half 10 svepte han in i matsalen och frågade efter trappstegen för att från köksväggarne kunna plocka ner ansjovisarne, som flugit dit, när han med ett hammarslag sprängde sönder burken. Vid frukosten förklarade han, att han önskat göra en spenatomelett, men att denna i ett anfall af trilskhet förvandlat sig till ett slags välling, litet konstig till utseendet, men närande och kraftig.
Frampå förmiddagen penslade han jod på knäna, som under hans försök att skura matsalsgolfvet fått vatten i sig. För att slippa vidare ligga på knä tog han assuranssprutan och spolade öfver golfvet med resultat att folket i våningen under höll på att dränkas. Kl. 12 förklarade han att han gått af i ryggen, att armarne voro förlamade, att benen icke buro honom och att han höll på att dö. Kl. 2 uppenbarade han sig öfverhöljd med abborrfjäll, som fru Blomsterblad fick plocka af honom, kl. half 3 var han, medan han dammade möblerna, vansinnet nära. Han sparkade omkull borden och hånskrattade åt stolarne, som han kallade »fördömda tusenfotingar».
Vid kaffedags på e. m. släpade han sig ner till stationen och telegraferade till Soffis mamma inne i staden, och vid åttatåget var han nere och mötte Soffi med häradsdomarens finaste skjuts. Han tog henne varmt i hand, dunkade henne hjärtligt i ryggen och förde henne i triumf hem till fru Blomsterblad, som satt och såg lugn och obesvärad ut.
