sträckt skala ägna sig åt den intressanta, roande och lönande handteringen.
På middagen när han for ut till sommarnöjet hade han i en låda med sig två kaninungar, som han för 10 öre stycket köpt af en pojke.
»Tänk dig, bara 10 öre stycket för de små söta djuren!» sade han förtjust till sin fru. »Nu få de gå här kring husknutarne och äta gräs hela sommaren, och frampå hösten, när de blifvit stora och tjocka, slakta vi dem och få oss en härlig söndagsstek — en stek, märk det väl, min kära vän, som kostat oss endast 20 öre, och som, medan den hoppat omkring här i trädgården, beredt oss många glada stunder.
»Steken?!» frågade fru Blomsterblad nervöst.
»Nej, kaninerna,» svarade hr Blomsterblad irriterad. »Och ett annat år utvidga vi verksamheten. Vi köpa, låt oss säga, tusen kaninungar à 10 öre stycket, det gör 100 kr. för allesammans, och sedan sälja vi dem på hösten för 1 kr. stycket. Det blir en liten nätt avance det.»
»Jaaah» sade fru Blomsterblad dröjande, »matematiskt sedt är det ju riktigt, men — — —»
»Se så, inga invändningar!» sade hr Blomsterblad. »Matematiken är den säkraste af alla vetenskaper, och jag räknar aldrig fel.»
— — —
Nåja, de små kaninungarne trifdes förträffligt. De blefvo tama som hundar, de lekte med barnen i trädgården, hoppade muntert upp på verandan till fru Blomsterblad, som förtjust tog dem i knäet och kelade med dem, de lade sig att sofva bredvid mopsen Dick i hans korg, och när hr Blomsterblad kom ut på middagarne och på långt håll hvisslade, skuttade de honom muntert till mötes för att ur hans hand taga de små sockerskor-
