66
por han enkom för deras räkning köpte och hade med sig i fickorna.
Kaninerna, som redan första dagen döpts till Per och Johan, växte och frodades — —
En lördag i slutet af augusti kom hr Blomsterblad hem utan att ha med sig den vanliga söndagssteken. Han hade glömt den. Men han ville inte vidgå det, utan sade lugnt och värdigt:
»Glömt steken??! Tror du jag glömmer något? Neej, inte. Jag köpte med flit inte något kött — vi skola ha kaninerna i morgon.»
»Ska vi äta upp Per och Johan?? Är du alldeles galen, Gösta??» utbrast fru Blomsterblad förfärad och tryckte bleknande den ena handen mot hjärtat och den andra mot magen.
»För tusan, kalla dem inte vid namn!!!» röt hr Blomsterblad. »Säg kaninerna!»
»Och hvem skall du få, som vill mörda dem?» frågade fru Blomsterblad. »Per, som är så söt, och Johan som är så snäll!»
»Mörda?» fnös hr Blomsterblad ursinnigt. »Slakta, menar du. Det skall jag — jag — nej, jag menar, att jag skall be drängen göra det.»
Och han sprang ut till drängen och bad honom göra det.
Drängen såg inte vidare villig ut, men svarade efter en stunds funderande och sedan hr Blomsterblad tryckt en blank krona i hans hand:
»Ja, jag får väl det då. Det är välan bäst jag stoppar dom i en säck och dränker dom?»
»Dränker?? Är Pettersson galen?! De skola slaktas ordentligt — vi skola ha dem till middag i morgon.»
»Kaninerna??» frågade Pettersson med gapande mun. »Uschiane då, det är ju alldeles som katter — —»
