Hr Blomsterblad brydde sig inte om att svara utan rusade tillbaka in till fru Blomsterblad, som satt blek och stel i sin stol och med slutna ögon för att slippa se hr Blomsterblads mordiska uppsyn.
En kvart senare öppnades dörren och jungfrun stack in sitt förgråtna ansikte.
»Hvar skall jag lägga de små liken?» frågade hon med en snyftning.
»Liken?!» skrek hr Blomsterblad ursinnig. »Är Soffi från sina sinnen?? Säg kaninerna, för tusan! Jag tror hela huset har gripits af vansinne. Nu vill jag inte höra ett ord mer om kaninerna, förrän de i morgon vällagade och delikata stå på bordet framför oss och vi med god — jaha, just god och strykande aptit hugga in på de läckra stekarna.»
Hela natten drömde hr Blomsterblad om kaninerna, vid frukosten hade han ingen aptit, och när det frampå förmiddagen började fräsa i grytan ute i köket, flydde han ut i skogen för att slippa känna det otäcka matoset.
Det blef middag och man hade satt sig till bords. Hr Blomsterblad hade i hemlighet med många dyra eder lofvat sig själf, att han skulle äta kaninsteken med god smak. Och för att friska upp aptiten tog han efter hvarandra tre bräddade glas bränvin.
Nu öppnades dörren och jungfrun satte ner stekfatet på bordet bredvid hr Blomsterblad.
»Lille Per ligger här åt höger,» sade hon med en snyftning, »och lille Johan åt vänster.
Och därmed försvann hon ut ur rummet.
Hr Blomsterblad satt likblek och stirrade, kippande efter luft, ner på stekfatet.
»Jag kan inte äta,» sade fru Blomsterblad med vibrerande stämma, »men du vill kanske ha lårbenet af lille Johan — — — —?»
