Sida:Zätterbloms och annat hyggligt folk.djvu/73

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

EN FLYTTNING.

Kontrollör Simonsson hade i tio år bott på samma ställe och haft det så bra, som man öfver hufvud taget kan ha det, när man hyr af och äter hos ett kvinnfolk, åt hvars alla nycker man är prisgifven, och hvars alla enfaldiga påhitt man utan en suck måste tåla.

Fröken Lina Svensson, »mamsellen», som kontrollören envisades att kalla henne, både när han talade till och om henne, stod vid trettio års ålder utan både far och mor, men ägde i stället ett litet kapital, hvars räntor godt räckte till hennes små behof, och dessutom det gamla fädernehemmet, som låg i stadens utkant, omgifvet af en trädgård, ända till öfverflöd rik på rabatter med färgstarka blommor, mattor med långt, mjukt gräs och lummiga träd, som skänkte en ljuflig skugga, när sommarsolen brände het där ute på gatan.

Det var fyra rum i det lilla huset, och de föreföllo fröken Lina så tröstlöst stora, så ödsliga och ängslande tomma. Två hade varit mer än nog åt henne. Och när kontrollören, som på den tiden bara var en vanlig postexpeditör, kom och ville hyra de två andra rummen, så fick han det. Han fick det så innerligt gärna. Han var så ståtlig och myndig, och han hade en klang i sin röst, som kom fröken Lina att skälfva ända ned i fotsulorna af bara respekt.

Kontrollören var inte tacksam för att hon öppnat sin fristad åt honom. Tacksam? Hvarför skulle han vara