Fru Beata fortfor att tala, men fröken Lina, som satt i sina egna tankar, hörde ingenting.
Tänk att hon inte hade behöft detta! Inte hade behöft ta emot dessa hundra kronor, som legat öfver henne som en mara, därför att hon aldrig kunnat göra skäl för dem, aldrig kunnat ge kontrollören tiondedelen af hvad han haft rättighet att fordra. Hon hade hela denna långa tid gått under trycket af hans ogillande, känt hur han vägt hennes arbete mot de hundra kronorna och alltid funnit det för lätt, mycket för lätt.
Den kvällen grät fröken Lina sig till sömn.
⁎
Nästa dag, då kontrollören sin vana likmätigt öppnade dörren för att be om dammhandduken, reste sig fröken Lina och sade med en lugn värdighet, som var alldeles ny för henne:
»Jag har dammat i kontrollörens rum.»
»Det syns inte!» bet han genast till och drog igen dörren, men icke så hastigt, att ej fröken Linas svar hann glida in genom öppningen.
»Det är bäst kontrollören flyttar till ett bättre ställe.»
Kontrollören blef stående vid dörren, orörlig af bestörtning.
Hvilket infamt kvinnfolk! Be honom flytta!
Han stötte upp dörren, och utan att visa sig kastade han ut till fröken Lina:
»I dag är det den tjugonde juli — den förste augusti flyttar jag!»
På kvällen hade han en annons inne i tidningen, och de följande dagarne fick fröken Lina ur brefbärarens hand ta emot massor af bref, på hvilka stod »Passabelt hem» och så adressen. Hvilken skam för henne! Han
