uppdragen kjol för det våta gräsets skull stod och röfvade en rosenbuske på dess sista knopp. Han tog hennes hand, tryckte den hjärtligt och kastade sig utan förberedelser in på sitt ämne.
»Kära fröken, låt mig få tillbaka mina små rum! Jag har blifvit så bortskämd här — jag har växt fast — jag sliter så ondt där ute. Ack, jag ber er, låt det bli som det förut var!»
Han hade blifvit blek och rösten lät hes och aflägsen.
Fröken Lina såg upp på honom med sina sorgsna ögon. Allt, allt i världen kunde hon göra för honom bara inte detta. Hon kunde inte ta emot dessa förfärliga pängar och känna det så, som hon kännt det under dessa tio år.
Hon sade honom det, och hennes blick mötte hans, frimodig och klar. Hon ville inte arbeta för pängar. Hon kunde inte göra rätt för dem. Hon kände det så.
När kontrollören gick ut genom Annefrids grindar, kände han sig som en bruten man. Lifvet hade ingenting att ge honom. Han hade ett arbete, som inte intresserade honom, och när han kom hem till hyreskasärnen, där han bodde, väntade honom vantrefnad, vantrefnad och alltid vantrefnad så länge han lefde och andades.
Under två dagar spanade fröken Linas ängsliga ögon förgäfves efter kontrollören, men den tredje såg hon honom öppna grinden och komma uppför gången. Hon hade knappast hunnit resa sig, förrän han var inne hos henne. Han hälsade inte, tog henne inte i hand, han stod framför henne med hatten i hand och med ett underligt förpinadt utseende.
»Jag ber er inte ta emot mig för pängar, tag emot mig utan dem! Låt mig dela ert hem — jag behöfver er och
