ALDRIG I LIFVET.
Förr i världen var det en liten stad tämligen si så där med små historier ständigt i svang, men på sistone hade den så totalt ömsat karaktär, att den blifvit rakt till ett ordspråk för sin stora sipphets skull.
Det var fabrikörskan Brumbergs förtjänst alltsamman. Det visste hon, och det var hennes stolthet här i lifvet. Hon hade, alltifrån det hon lyckades bemäktiga sig den af alla efterfikade platsen vid fabrikör Brumbergs sida, satt sina små svarta, skoningslösa ögon i goda vänner och bekanta, tills de lite hvar börjat grufva sig öfver sitt framfarna lif och allvarligt lofva bot och bättring för framtiden. Inte af kärlek till det rätta, sådant förekommer så ytterst sällan, utan af respekt för fru Brumberg.
Se saken var den, att om en stackars svag människa gjorde sig skyldig till den allra minsta lilla gliring från den snörräta linie, på hvilken fru Brumberg i stadigt majestät vandrade fram, så kunde hon vara så säker som aldrig det att bli bortglömd nästa gång det vardt gille hos fabrikörns. Och för något sådant var det icke en, som utsatte sig. Inte för att det var så kolossalt trefligt hos Brumbergs, åh nej, det skall alla veta, att det inte var, utan därför att den, som inte var med på kalaset, upptogs som aftonens samtalsämne och i och
