Men nere på gatan stod jägmästare Halling och repeterade med bultande hjärta sitt väl öfvertänkta lilla tal: »Goda fru Brumberg, det är tvifvelsutan ingen hemlighet, att jag länge, länge beundrat och älskat. . .»
Så vred han upp mustascherna, klarade rösten med en hostning, sköt upp och drog ner manschetterna, tittade gatan upp och gatan ner, och då ingenting mer fanns att förhala tiden med, satte han sig i långsam rörelse uppför herrskapet Brumbergs trappor. Andfådd finge han för all del inte vara, när han framförde sitt ärende, men trots den långsamma uppmarschen kunde han, då han stod inför fru Brumberg, för andnöds skull knappast få fram ett enda begripligt ord. Han stammade, hostade, hackade och sade saker och ting alldeles på tvären, men fabrikörskan var nådig nog att ändå förstå honom.
Ack, det gjorde henne så ondt! Hon värderade honom o, så högt, men ge honom sin dotter, det kunde hon inte. Kära hjärtandes, hvad skulle han föda en hustru med??
Jägmästare Halling förklarade med ödmjuk ifver, att han så gärna ville vänta, endast han vore säker på sin lycka.
Fabrikörskan skakade energiskt på hufvudet. Hon afskydde långa förlofningar och drog på rak arm fram fem exempel på sådana, hvilka slutat på ett ohyggligt sätt! Nej och tusen gånger nej, hon kunde ej säga annat. Jägmästaren bad, bönföll, vädjade till hennes ädla modershjärta — förgäfves! Och då han i full förtviflan hämtade in Anna till sin hjälp, förklarade fru Brumberg med sin hvassaste röst i sitt eget och sin mans namn och vid allt hvad heligt och dyrt var, att jägmästare Halling aldrig, aldrig i lifvet skulle få hennes dotter till äkta. Det ena skarpa ordet gaf det andra, och då jägmästare Halling med tunga steg gick ner för trappan, hade han
