han till ständig förtret öfverallt och för alla. Hans sjuttonåriga, gängliga armar och ben hade en hårresande förmåga att utan ringaste orsak och utan afsikt lemlästa saker och ting, och hans unga hjärna framkläckte tidt och tätt små idéer, egnade att framkalla den allra största villervalla och uppståndelse.
Det var en vinterafton. Fabrikörn knogade nere på kontoret, fabrikörskan hade stängt sig inne i sängkammaren med en fruktansvärd hufvudvärk, jungfrurna tvättade nere i brygghuset, och junker Blom befann sig öfverlämnad alldeles åt sig själf, något som städse visat sig vara till hans egen och hans medmänniskors skada.
Han tittade åt bokhyllan, gjorde en hånfull grimas åt de skamfilade bokryggarne, gäspade.
Hvad sjutton skulle han ta sig till?
Plötsligt kom det en glimt i hans ögon. Om han skulle klä ut sig och gå bort till pojkarne Löfving! — Med en suck af oändlig belåtenhet sträckte han på sig. Tja, det skulle han göra!
Lugnt och sansadt vidtog han alla förberedelser, hämtade in ett helt fång af fabrikörskans högstegna kläder, valde med omsorg ut alla erforderliga plagg, placerade några handdukar här och hvar till fyllnad på sin gängliga figur, beskådade sig med välbehag i spegeln och fann sig mogen för den lilla lustvandringen. Han sträckte på sig, höll med ett sirligt nyp upp klädningen och seglade gatan framåt så stolt som någonsin fru Brumberg. Ett par madamer hälsade och fingo en nådig nick tillbaka — fabrikörskan var känd för sin nedlåtenhet, och inte ville han bringa henne i vanrykte.
Plötsligt stannade han, tog ett stadigt grepp i båda sidor af kjolen, gjorde en tvär vändning och försvann in på en sidogata — alla goda makter, prostinnan och
