TIDNINGSNOTISEN.
Hr Zätterblom uppenbarade sig på redaktionen och slog sig bekvämt till ro i den bästa stolen, lade det ena benet öfver det andra, putsade sin pincenez, såg efter att glasen voro rena, hostade lätt och kastade en belåten blick på sin vippande, i blanklädersko inneslutna högra fot och sade i en lätt kåserande ton:
»För en intelligent och fantasifull människa bör det vara icke blott en angenäm sysselsättning utan äfven en mycket lätt uppgift att fylla en tidning med intressant, värdefullt, välskrifvet och lättläst innehåll.»
Han gjorde ett ögonblicks uppehåll, kastade en pröfvande blick på sina välvårdade naglar och fortfor:
»Det händer ju dagligen och stundligen något, den ena tilldragelsen följes i snabbaste tempo af en annan tilldragelse. Låt vara att allt icke är af så uppseendeväckande natur. Den geniala människan förstår dock alltid att gifva glans och spiritualitet åt äfven det i sig själf oväsentliga.»
»Är det fråga om en notis?» frågade en af journalisterna mildt.
»Tja!» hostade hr Zätterblom skarpt, obehagligt berörd af att blifva så där tvärt afbruten. »En notis, rätt och slätt en notis för en person med torftig fantasi, men en rikare utrustad natur bör af ämnet kunna få ut en liten fin artikel. Jag skulle kunna det.»
