86
rektorskan!!! Tänk om han mött dem och det kommit till samspråk!
Unge Blom tog ut stegen, tämligen kuslig till mods, snuddade förbi ett par damer, som hälsade, slant om hörnet och ämnade just falla in i en stilla galopp för att snarast möjligt sätta sig i säkerhet på pojkarne Löfvings rum, då han på något afstånd såg prostinnan och rektorskan dyka upp under en lykta. Utan ett ögonblicks tidsspillan, vände hr Blom ryggen åt de kommande, smet in i en gränd, högg fatt i ett plank i den vansinniga förhoppningen att trots kjolar och allt kunna praktisera sig öfver, föll efter några sprattlingar ner, gled längs planket, kikade försiktigt i hörnet, och höll på att gifva till ett tjut af glädje. Åh, där gick jägmästare Halling och han bodde alldeles i närheten!!
Med några raska språng var Blom hos honom, lät honom i flygande fläng veta, hur saken hängde ihop, och bad på det bevekligaste, att jägmästaren skulle rädda honom och ge honom en fristad på sitt rum.
Det är ganska troligt, att jägmästaren skulle sagt ett vresigt nej härtill, om inte unge Figge låtit honom veta, att det för endast några timmar sedan varit bref från Anna, och att han hade åtskilligt nytt att berätta.
Nejet, som Halling hade på läpparne, blef till ett ifrigt ja, och angelägen att så fort som möjligt få del af nyheterna, tog han Figge under armen och försvann med honom in i sin portgång.
En half minut senare träffades prostinnan och rektorskan utanför samma port. Joo då, hvad de hade båda sett och förstått! Bleka af sinnesrörelse kramade de hvarandras händer, nickade och försvunno åt hvar sitt håll.
Det gick som en hviskning öfver den lilla staden, och det dröjde inte många timmar, innan hvarenda männi-
