ska, som något så när följde med, hvad som hände och skedde, hade reda på, att fru Brumberg smugit på så många bakgator som fanns, att hon stämt möte med jägmästare Halling, gått arm i arm med honom, i den tron att mörkret skyddade henne, och att hon följt med upp på hans rum!! Så nu visste man, hvarför hon inte unnat dottern sin att få jägmästarn! Att tänka sig! Du store, i hvilken bedröflig värld man lefde!
― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ―
När fru Brumberg följande morgon vaknade, kände hon sig så underligt betryckt, alldeles som om en olycka varit i annalkande. Förstämningen vek inte, och frampå förmiddagen beslöt fabrikörskan att friska upp sig med en promenad. Hon tog på sig, gick ut, men kände liksom inte igen sin egen stad. Ett par halfvuxna pojkar sände ett flatskratt efter henne, och borta i hörnet gaddade sig några madamer ihop, tittade på henne, tisslade, tasslade och tycktes ha ogement roligt.
Fru Brumberg sneglade in i butiksrutorna — bestämdt hade hon en sotfläck i ansiktet, eftersom folk bar sig åt på det viset. Med ett raskt beslut gick hon upp för närmaste trappa. Tillfället var ju lämpligt för att göra visit hos prostinnan, och hos henne kunde hon få reda på, om något var på tok.
Tamburdörren var olåst, och fabrikörskan steg på — du gode fader, hvad betydde detta?! En sådan mängd ytterplagg och hattar — kaffejunta tydligen och hon inte påstött!! Gripen af hemsk aning, öppnade fru Brumberg dörren till matsalen. Rummet var tomt, men ifrån förmaket trängde ett slammer af koppar och ett surrande prat. Öfver stojet hördes prostinnans salvelsefulla stämma:
»Kära vän, har du inte hört det??? Det är så ledsamt — vår stad som alltid haft så godt anseende. Ack ja,
