88
vänta ett ögonblick skall du få höra. I går kväll, rätt sent, så där half åtta kommer Hulda Bodin och jag Vestergatan fram och ser på något afstånd Lovisa Brumberg. Hon häjdar sig, skyndar öfver gatan och försvinner bakom gathörnet — vi genskjuta henne — vi återfinna henne, tänk dig vår bestörtning, arm i arm med Halling — vänta ett ögonblick — vi se henne — både Hulda och jag — gå upp för Hallings trappa! Och, mina vänner, vi se henne icke komma ner igen!»
»Ja men, höres en välvillig röst, ni såg kanske fel ―»
Midt upp i ett mångstämmigt försmädligt skratt svarar prostinnan:
»Såg fel! Sällan, min söta vän! Det är flera än vi, som sågo henne. Fråga t. ex. Selma Berg och Emma Dahl och madam Bengtson, Tvättbritta och en till. Jag är inte den, som dömer någon, men när Lovisa Brumberg, som ju på eget bevåg upphäft sig till moralens väktare här i staden, fastän min ställning bort göra mig själfskrifven till det, när hon, säger jag, handlar på ett sådant sätt, då lägger inte jag fingrarne emellan. Till mig kommer hon inte vidare —»
»Åh ja, ljuder en tjock, däst röst, vi håller oss väl lite hvar för goda att vidare ta’ befattning med henne.»
Fru Brumberg, som blifvit stående ute i matsalen, kände hur benen veko sig under henne.
Hvad var detta? Drömde hon eller var det vilda feberfantasier? Var det en komplott för att komma henne och hennes ställning till lifs, eller var det — ah, nu förstod hon det! Hatten och handskarne hennes, som hon hittat inne hos Figge! Det var han, som spelat henne detta ödesdigra puts! — —
Men hvad var nu att göra?? Fabrikörskans hjärna arbetade under högtryck. Gå in och förklara saken? — Hon log bittert. — För att inte bli trodd! Vädja
