EN SPÖKHISTORIA.
Lilly Roberg satt uppflugen i soffhörnet med handarbetet i knät och de lata händerna bakom hufvudet, försjunken i mycket behagliga rosenröda drömmar —
Det gick i tamburen, tog i dörrlåsen — som förvandlad satt fröken Lilly längst ut på soffkanten, stel och rak i ryggen med tårna beskedligt vända inåt och sydde för brinnande lifvet (med en nål, som tråden glidit ur!) ända tills hon med blicken, som smög efter golfvet, fick fatt i kanten på en randig bomullskjol, — puh, det var ju bara Betty!
Handarbetet fick en omild klatsch, så att det for utefter golfvet, och själf flög lilla fröken Roberg tillbaka upp i soffhörnet så långt in hon någonsin kunde och drog ett par icke alldeles dammfria fötter upp efter sig på det fina, nya möbeltyget. Det skulle faster Lova ha sett! Och hon skulle också ha sett hur ogeneradt jungfru Betty sträckte sina långa, smala armar i vädret och gäspade ut en hel orkan af lättja och dåligt humör!
»Är hon . . . weg?» frågade Lilly i en ton och med en gest, som om hon velat förpassa någon till jordens mest aflägsna hörn.
»Jaa—a—hihhh!» gäspade Betty på sitt säregna, våldsamma sätt. »Hon ska — ha inte hämtas förrän tie i kväll — jag vånne så sannt, hon aldrig komme igen, så frökens faster det är.»
