92
»Ja, hvem tror du inte gör det, du dumma Betty! Tänk så stiligt, om det bara vore pappa, du och jag! Jag husmor och du min lilla hushållerska — fast du är ju för ung — sexton år duger absolut inte. Och fröken Lilly rynkade ögonbrynen, helt viktig öfver sina nyss fyllda 17 år. Men, se så, stå inte nu och se ut som ett laddadt åskmoln, utan kom och sätt dig här i soffan och var treflig, så skall du få höra något förtjusande —»
Betty kämpade ett ögonblick med sitt dåliga humör och blängde buttert bortåt soffan, men så småningom drogos mungiporna uppåt, pannan slätades ut, och rätt som det var satt jungfru Betty med uppdragna fötter i det andra soffhörnet och sken som en riktig smörblomma i ansiktet.
Och fröken Lillys rosenröda mun malde redan så ifrigt som den allra rastlösaste lilla kvarn:
»Först är det en sorglig historia, sen en glad och så en sorglig igen — ja, det är en hel kolossal hop. — Ser du, Betty, du — egentligen är jag gränslöst olycklig. Jag är — är (i en hemlighetsfull, hemsk hviskning) förlofvad!»
»Håååhh!» suckade ur djupet af sitt afundsamma hjärta jungfru Betty, som längtade efter skräddare Pålmans frieri, så att hon var färdig att stryka med på kuppen.
»Tschy-y!» tystade Lilly allvarligt. »Det sorgliga kommer i förklaringen. — Du vet, Betty, att — att mamma dog tidigt, och så hade jag bara pappa och faster Lova. — Nå, det hör då egentligen inte hit. — Men så, ser du, hade pappa en förfärligt god vän, som hette Bergman — ja, det heter han för resten nu med, för han lefver än. Han är kapten och har en son, som heter Frans, och den har pappa och farbror Bergman kokat ihop, att jag skall gifta mig med — är det inte
