nedrigt?! — Jag har aldrig sett honom, men farbror Bergman har jag sett, och du må tro, han är inte för söt. Precis som en orangutang! Och sonen är naturligtvis hans afbild upp i dagen. Så är det alltid! förklarade fröken Roberg mycket eftertryckligt, totalt glömsk af hvilken häpnadsväckande motsats hon själf var till sin far, den fule lektorn. — »Här skall du få se, jag har honom på ett porträtt, där han är elfva år. Något senare har jag inte.»
Och Lilly stack ner handen i klädningsfickan, rörde om de hundrade småsakerna där och fiskade till sist upp ett illa medfaret porträtt, hvilket hon nu till yttermera visso suttit af på midten.
»Är han inte kolossalt otäck?»
»Fasligt!» tyckte Betty med känsla och öfvertygelse och mönstrade den lille pojken, som stod där med två svarta, stirrande prickar till ögon, halföppen mun och en tjock hårtofs ner i pannan. — »Han är lik — ja så sannerligen är han inte lik fröken Lovases lille mops!»
Och Betty slog till ett så bullrande, skramlande skratt, att Lillys afsky för unge hr Bergman minst tiodubblades.
»Ja, är han inte! — Pappa vill, att jag skall gifta mig med honom — han har gett farbror Bergman sitt ord —»
»Atsch! — Lektorn!» tyckte Betty öfverlägset och slog ut med armen.
»Och faster med — för han är rik. Tänk så tarfligt!»
» Vill fröken Lova’t, då blir det.»
Betty hade inte respekt för mycket här i världen, men absolut för gamla fröken Roberg.
»Ja, är det inte förfärligt?? Men det allra förfärligaste är, att jag — tycker om en annan, kom det mycket fort och mycket belåtet. Det är förstås den glada hi-
