94
storien det. Vänta skall du få höra. Det var i dag — hvarför stirrar du så kolossalt? — jag gick från spellektionen, och när jag kommer på gatan där vid parken, skenar det en häst rakt på mig! Jag står som förlamad, blundar af fasa och skall i nästa ögonblick vara totalt söndersmulad — då någon griper mig i armen och rycker upp mig på parkgången —!! Och kan du gissa, hvem den någon var? — Jo, du, den där andra som jag tycker om — som jag tillber. Så kolossalt vacker, lång, mörk som natten och ståtlig. Svart hår, svarta blixtrande ögon och små svarta, rysligt farliga mustascher. Det vackraste —»
»Jag tycker bäst om ljusa karar,» stack Betty in, angelägen att slå ett slag för sin fiskögde skräddare, som hade hår som lin och inte ett spår till skäggväxt.
»Nästan som Mefistofoles, ja förfärligt lik Mefistofeles.»
»Muff — Muffi,» sade Betty, uppgifvande det fåfänga försöket att få fram hela det krångliga namnet. »Är det någon af lärarne vid skolan?»
»Nej, hvad du är dum, Betty!» skrattade Lilly. »Det är ju — ju — hm — detsamma som den — den lede, kom det lite tveksamt.»
Bettys väldiga händer brakade ihop af förfäran.
»Du mildaste fader! Och den tycker fröken om?! — Säg — säg, hade han klöfvar till tår och — svans?» hviskade Betty, som fann en hemsk tjusning i allt rysligt.
»Usch, du dumma Betty, han var ju bara lik! — Och sen, du, så ville han följa mig hem, och jag vet inte hur det kom sig, men i stället för att bara svänga om hörnet och vara hemma på ett par minuter, blefvo vi gående rundt parken — rundt — rundt ända tills jag fick se faster Lovas smala ansikte borta i Mattsons hörn — då var det jag som neg, sa’ adjö och rusade hem. — Men
