att årstjenarne skulle “som brukligt är” förläggas och underhållas i städerna, men hyrebåtsmännen skulle kammarråden “gifva deras hyra och granneligen låta uppteckna, hvar de äro hemma, på det man i vår må finna dem igen, när skeppen skola utredas.”[1]
Det folk, som qvarstannade i skeppsgårdarne under vintrarne för att hålla vakt på skeppen, för snöskottning, reparationer m. m., kallades för “vintervaktare”. Åren 1618—1621 voro af städernas båtsmän omkring 400 sådana på Skeppsholmen under sex vintermånader, som räknades från den 1 November till den 1 Maj. Städernas ständiga båtsmän började då ersätta de gamla årstjenarne, särdeles sedan, som ofvan är nämdt, år 1621 förordnats att båtsmännen skulle med hustrur och barn bosätta sig i Stockholm.[2] Härifrån undantogos naturligtvis indelningsbåtsmännen, som bodde under vintrarne hos sina bönder. Åren 1633 och 1634 funnos blott 250 vintervaktare på Skeppsholmen.[3]
Exempel finnes på att årstjenabåtsmän utlemnats till enskildes nytta och bruk. Såsom betalning för några utländska varor, som köpmannen William de Wijk levererat Johan III och hertig Karl, tilläts Wijk att få under år 1572 begagna högst 200 båtsmän till sina egna arbeten, med vilkor, att under tiden löna och underhålla folket.[4]
Båtsmannens utseende var fullkomligt lik en annan dagakarls. Någon likformighet i beklädnad eller någon slags uniform fans ej tillstymmelse till, ej ens hos befälet. Yxan var det vapen han ständigt, äfven utom tjenstgöringen, förde med sig.[5]
Då båtsmännen blefvo gamla och orkeslösa förlofvades de ur tjensten och skickades till hemorten.[6]
Den ordnande anda, som i början af 1600-talet gjorde
sig gällande vid befälets organisation, verkade äfven till en
indelning af manskapet. Detta hade hittills uppkommit till
Stockholm i spridda hopar och vid mönstringen på
Skeppsholmen fördelats på skeppen. Om någon vidare indelning
var ej tal förr än år 1618. Vid detta års utskrifning i Finland
och på Åland sattes kaptenerna Lars Eskilsson och Hans
Forath till “höfvidsmän och förmän“ för så väl det gamla
