1.
INLEDNING.
Konung Gustaf I har grundlagt svenska sjömagten.
Utgående från hans tid kommer här att skildras örlogsflottans
uppkomst, utbildning och öden till år 1634, då förvaltningen
centraliserades genom regeringsformen af detta år och flottan
erhöll i amiralitetskollegium en ordnad öfverstyrelse. Gustaf
I:s påbegynta verk hade då så småningom inordnats under
former, som till en del ännu finnas qvar.
Före Gustaf I var skeppslagsinrättningen formen för flottans förekomst. Under denna form grundade sig sjömagten i Sverige på jordegarens uråldriga skyldighet “land at värja“.[1] Formen var enkel, tarfvade ej något inveckladt maskineri och verkade ändock tillfredsställande för då varande förhållanden. Det för ändamålet särskildt indelade kustlandet tillvägabragte vid behof skepp och folk med deras kost; efter slutadt värf drogos skeppen upp på land och folket återgick till sina förra sysselsättningar.
Alla Sveriges kustprovinser vid Östersjön, Öland, det s. k. Kalmarne foghati af Småland, Tjust, östra delarne af Östergötland, alla provinserna i Mälardalen till och med Nerike, vidare Helsingland, Medelpad och Ångermanland samt åtminstone sydvestra delen af Finland hade skyldighet att utrusta skepp och voro för detta ändamål indelade i “skeppslag“ eller “snäckiolag“, hvilka stundom motsvarade häradena och stundom voro blott delar deraf.[2] Vesterbotten var befriadt från skeppslagsinrättningen mot skyldighet för inbyggarne att försvara sig sjelfva, utan biträde af de andra landskapen.
