Skeppen voro helt små och uppdrogos vid vinterns inträde utan vidare på stränderna vid de hamnar, hvanfrån de utgått. För deras besättande indelades skeppslaget i "hamnor" eller "ar" (åror). Styrmannen var förman på skeppet; efter sjötågets slut fortfor han att hafva uppsigt inom skeppslaget och hade befattning med uppbörden.[1] I allmänhet utsågs från hvarje hamna en man, men flera, då behofvet så fordrade. Vid utomordentliga tillfällen uttogos alla fria män inom hamnan. Så snart en yngling uppnått 18 à 20 år, var han tjenstskyldig. Då konungen uppbådade till härfärd eller s. k. "ledung", uttogs manskapet efter vissa hvarf inom skeppslaget.[2] Denna skyldighet till krigstjenst utkräfdes dock blott af de sjelfegande, männerna för sig, hvilka egde den bättre utrustning och större krigsduglighet, som fordrades. Legodrängar och "löske män" (utan fast tjenst) voro fria från krigstjenst, utom vid försvar mot anfallande fiende; då skulle "fara både bonde och träl", gå man ur huset. Dock uppkallades desse icke utom sitt landskap eller sin trakt, som hotades af fienden. Då sålunda ledungen var afsedd för verkliga sjökrig eller fälttåg, var deremot landstormen, i hvilken alla deltogo, blott ett ortförsvar.[3] Dessa urgamla bestämmelser förändrades likväl genom den allmänna före skriften i konung Magnus Erikssons landslag år 1347, att alla, som i riket byggde eller bodde, skulle vara konungen till tjenst, särdeles vid landamäret, för att värja landet, men ej yttermera fara i härfärd, utan egen god vilja. Samma föreskrift upprepades i konung Kristoffers landslag år 1442.[4]
När ledung påbjöds, bestämdes hamnen, der alla skeppen skulle förena sig.[5]
Någon aflöning erhöll ej manskapet; det tjente blott för andel i det eröfrade bytet. Denna kunde dock understundom blifva så betydlig, att de kunde efter några sjöfärder sitta hemma rika och välbergade.[6] Deremot hade hamnan, som utgjorde karlen, äfven att utgöra en bestämd qvantitet matvaror till hans underhåll. Denna utskyld, som kallades "skeppsvist", utgick i början blott i krigstid, men blef ständig
- ↑ O. Rabenius: Om båtsmanshållet.
- ↑ J. Tengströms afhandling i Vitterh.-Akad. handl. IV: 225—226.
- ↑ A. E:son Leijonhufvud: studier i sv. krigsförfattningens historia.
- ↑ 1868 års komitébetänkande om lindring i båtsmanshållet sid. 4.
- ↑ 5 Tengström: anf. st. sid. 273.
- ↑ J. Tengströms afhandling sid. 228.
