skatt i Uppland såsom straff för deltagandet i upproret år 1247 och troligen äfven i Vestmanland, der den under benämningen skeppstaskatt upptages i Gustaf I:s jordeböcker.[1]
"Ledungslama" var en annan skatt, som i fredlig tid utgjordes af alla skeppslagen och i krigstid af dem, som icke uppbådats till ledung. Den, som ej mägtade bidraga till flottans utredning, skulle gå från sitt hemman och blifva legodräng.[2]
Under medeltiden blef skeppslagsinrättningen och det dermed förenade sättet att anskaffa skepp och folk allt mera föråldradt. Härtill samverkade flera omständigheter. Med kristendomens införande upphörde härnadstågen till länder utom Östersjöns område; riddarväsendets uppkomst orsakade att krigen oftare fördes till lands och genom Hanseaternas öfvermagt på Östersjön förlorade inrättningen betydligt af sin brukbarhet. Liksom skeppsvisten, så blef ock ledungslaman en ständig skatt och sålunda förvandlades skeppslagsinrättningen under senare delen af medeltiden, från en form för sjöförsvaret till en af våra på jorden hvilande äldsta ordinarie skatter. Sedan derjemte under konung Albrekts tid frälsets fullkomliga frihet från alla slags utskylder till kronan blifvit högtidligen erkänd, blef inrättningens förfall allt mera märkbart. En bland de sista gångerna, som skeppslagsskepp voro till större antal samlade, var antagligen år 1429. Denna flotta skickades till Öresund, blef der qvarhållen under sommaren och in på hösten, ehuru hon led stor brist på lifsmedel och blef slutligen till större del förstörd genom storm.[3] Åfvenså erhöll Karl VIII Knutsson år 1452 till försvar mot Danskarne 45 större fartyg (holkar och krejare) från Finland samt uppbådade äfven skepp från Södermanland och Östergötland.[4]
Skeppslagens skyldighet att uppsätta och underhålla far tyg upphörde under senare hälften af I4:de och början af 15:de seklet; i stället erlades "snäckiopenningar".[5]
