att vårda segel, ankaren, tåg med hvad dertill hörer samt att skaffa igen, hvad som deraf förbrukas;
att hafva i befallning allt skeppsfolk, höfvidsmän, skeppare, styrmän, skeppsarklimästare, bysseskyttar, skeppsskrifvare, skeppsbyggare, timmermän och båtsmän;
att hålla mantalsregister, så väl på dem som dagligen brukas, som ock på de frånvarande, hvar de uppehålla sig; att hafva inseende öfver alla skeppsbyggnader i riket, så att arbetena gå med fart och några nödtorfter dervid ej
fattas;
att, om några skepp blifva obrukbara, ombesörja deras
försäljning, dock icke utan konungens samtycke;
att hålla en god ordning vid utspisningen på Skeppsholmen och i tid fordra spanmål, kött, fisk och annat mera,
som dertill behöfves;
samt att så beställa, att skeppen när som helst äro redo
att gå till sjös, då han skall låta bruka sig på skeppsflottan efter den befallning, konungen varder honom gifvande.[1]
Johan Bagge hade sin hufvudstation i Stockholm, der han tillika var slottslofven; Klas Fleming vistades återigen hufvudsakligen i Finland och utöfvade derifrån sitt öfversteamiralsembete. Huru magten mellan dessa var fördelad, är ej lätt att förstå. Den 8 Febr. 1585 skref konungen till dem hvardera ett lika lydande bref af innehåll, att de skulle låta årligen bygga 20 ä 30 galejor vid rikets skeppsvarf.[2] Bagges verksamhet som underamiral upphörde år 1594; han blef sedan konung Sigismunds partigängare. Denna tid börja "riksens höga embeten" att omtalas. Då hertig Sigismund år 1587 mottog Polens krona, utfärdades Kalmar stadgar om begge rikenas styrelse. Der förekommer bland annat, att rikets höga embeten, drots, marsk, kansler och amiral skola nämnas af konungen bland dem, som rådet sätter på förslag.[3] Sedan Sigismund äfven erhållit Sveriges krona och blifvit krönt i Upsala, utfärdade han den 30 Mars 1594 sin regementsordning, af innehåll bland annat: "vidare så skall ock riksens amiral med underamiralen hafva omvårdnad om skeppsgården, hvilken här uti Stockholm blifva skall, så att alltid några skepp måtte hållas färdiga och, när så behöfves, segelredda efter den fullmagt, hvilken vi dem på deras embete gifvit hafva".[2]
