Sundbyholm, friherre till Bergqvara. Bedan år 1595 förde han, 21 år gammal, såsom kapten skeppet Engeln till Frankrike. Aren 1599 och 1600 tjenade han som amiral, blef derefter krigsöfverste i Lifland och råkade i polsk fångenskap, från hvilken han hemkom 1614. Derefter tjenstgjorde han vid hären i kriget med Ryssland. Blifven riksamiral fortfor han i utöfmng af detta embete ända till sin död den 17 Mars 1650. Han uppgifves hafva varit en ärlig svensk, tapper, rättrådig och sin konung oföränderligt trogen. Hans helsa hade blifvit bruten genom den långa och svåra fångenskapen. Omsorgen om hans stora gods drog honom ock ofta från Stockholm och bestyren med flottan, hvarför hans verksamhet såsom riksamiral blifvit mindre bemärkt, kanske till stor del derför att hans närmaste man, amiral Klas Larsson Flemings förtjenster framträdt så kraftigt.
Riksamiralens åligganden voro i alllmänhet ganska obestämda innan amiralitetskollegium inrättades. Då hufvudflottan gick till sjös, var riksamiralen hennes sjelfskrifna öfverbefälhafvare. För Axel Byning synes ingen särskild instruktion blifvit utfärdad, så att han antagligen hade att rätta sig efter öfversteamiral Scheels ofvan anförda fullmagt af år 1601. I Gyllenstjernas fullmagt år 1612 föreskrefs, att han skulle hafva akt på riksens armada och skeppsflotta, så att hon årligen blefve "prepareret" och på alla vis i ordning, både hvad byggning, tackel och tåg m.m. ankomme; honom skulle ock lyda alla kaptener, skeppare, styrmän och annat sjöfolk samt alla embetsmän vid skeppsbyggnaderna.[1] En särdeles vidlyftig instruktion utfärdades den 14 Febr. 1614 för riksamiralen innan konungen drog i fält mot Byssland. Enligt denna skulle riksamiralen hålla hand öfver skeppsbyggnaderna och skeppens underhåll, utrusta dem, förordna om deras besättningar, uppfordra sjöfolk, afskeda skeppskaptener samt taga högsta befälet öfver utgående skeppsflottan.[2] Elfva dagar derefter eller den 25 Febr. skref konungen så väl till riksviceamiralen Hans Bjelkenstjerna som till holmamiralen Nils Bjelkenstjerna, att han gifvit riksamiralen denna instruktion och att de skulle ställa sig riksamiralens tillsägelser till efterrättelse och dervid göra sin högsta flit. Men ej nog härmed. Dagen derpå den 26 Febr. skref konungen till rikskanslern Axel Oxenstjerna, att äfven
