skrifning och räkning. Undervisningen bestreds af en prest, än kallad lektor och än för pedagogus, biträdd af två skolmästare.[1] År 1679 erhöll amiralitetskollegium konungens sanktion å sina åtgärder rörande skolan; hon skulle fortfarande vidmagthållas.[2]
Denna framställning om Ladugårdslands församling har blifvit något omständlig. Anledningen härtill är den, att denna angelägenhet synes hafva varit den enda, för hvilken amiralitetskollegium under riksamiralen G. O. Stenbock utvecklat någon kraft. Och då man erfar kollegiets synnerliga omsorg om Ladugårdslands församling, hennes kyrkobyggnader, primarius, gudstjenster och skola m. m., så kan man icke värja sig för den tanken, att det hade varit lyckligt för riket, om kollegiet hade egnat skeppsflottan samma ömma omsorg.
Kyrkogård.Någon egen kyrkogård torde amiralitetet icke egt från början. Det var först drottning Kristina, som beviljade att en för sjöfolkets begrafning beqvämlig plats skulle få utses på Ladugårdslandet.[3] Amiralitetskollegium skref härom till magistraten i Stockholm och anhöll, att denna ville tillsammans med någon från kollegiet utse platsen.[4] Denna blef densamma, som sedan under tvåhundra år begagnades af Ladugårdslands församling till kyrkogård eller platsen omkring kyrkan. Men marken var full af berg, som hindrade likens nedmyllande. Derför sammansköto amiralitetsofficerarne 200 daler till kyrkogårdens fyllning[5] och amiralitetskollegium anvisade för ändamålet ett lika stort belopp af ålandsräntan.[6]
Emellertid hade så många af de båtsmän, som kommit sjuka tillbaka från riksamiral Stenbocks sjötåg i oktober 1675, aflidit, så att det befans nödigt att i hast anordna en särskild lägerstad för gemene. Till sådan utsågs en inhägnad bredvid båtsmansstugorna på Djurgårdens sydvestra udde midt emot nuvarande Kastellholmen.[7] Men sedan amiralitetsmedikus Peter Schallerus Gripenflycht anmält, att “de döda båtsmännen på Djurgården äro begrafna allt för nära huset, hvaraf är befruktandes, att i vår torde förorsakas pestilents“,[8]
