Sjörätten sammansattes af närvarande äldre officerare efter som sakens vigt fordrade. En sjörätt, som hölls i Landskrona d. 18 april 1660, dömde en kapten och en löjtnant till döden såsom förrädare. Denna bestod af amirallöjtnant Daniel Strussflycht, ordförande, samt amirallöjtnant Tönnes Speck, två majorer, tolf kaptener och tre löjtnanter. Domen öfverlemnades till amiral Klas Bjelkenstjerna, hvilken understälde densamma kungl. maj:ts godkännande.[1] I Göteborg hölls sjörätt d. 21 febr. 1677 med båtsmän, som rymt. Under amiral Erik Sjöblad såsom ordförande bestod denna rätt af amirallöjtnant Per Rosenholm, tre kaptener och två löjtnanter.[2]
Sjörätten på amiral Hans Wachtmeisters flotta åren 1678 och 1679 tillerkändes konungs domsrätt. I Wachtmeisters instruktion d. 18 april 1678 heter det i 8:e punkten: “Som kungl. maj:t finner nödvändigt att rättsskipningen ombord på flottan härefter må utöfvas snabbare och verksammare, än hittills skett, så eger amiralen att strax hålla sjörätt med dem, som ej göra sin pligt och låta verkställa straffet, utan att, såsom hittills, remittera saken till amiralitetet“.[3] Kort derefter förklaras, att denna punkt bör så förstås, att amiral Wachtmeister har rätt att strax, när brottet är skett, sätta en sjörätt och fälla den brottslige, utan anseende till person eller stånd, såväl till lifsstraff som “arbitral“straff och låta domen strax verkställa.[4] I Wachtmeisters instruktion för 1679 års sjötåg föreskrifves, att han skall strax hålla sjörätt öfver den, som ej gör sin pligt, döma och utföra domen, utan att remittera saken till amiralitetet.[5] En sådan sjörätt dömde d. 16 okt. 1678 i Kalmar en löjtnant från tjensten.[2]
Om jurisdiktionen eller domsrätten synes begreppen denna tid varit ganska sväfvande. Grundregeln var, att alla under amiralitetet lydande, befäl och gemene, skulle tilltalas och svara inför amiralitets- eller sjörätt, när de voro i tjenstgöring, men när de voro hemma i landsorten och saken icke angick deras tjenst, skulle de såsom andra undersåtar svara för domaren i orten.[6]
