Staden blef förläggningsplats för några småfartyg och bojorter. Åren 1656—1657 lågo här äfven skeppet Fenix (2) och två kompaniskepp under befäl af major Daniel Jönsson Strussflycht. Varfsarbetet bestod hufvudsakligen i reparation och underhåll af farkosterna. År 1660 byggdes bojorterna Solen och Hjorten. Men den egentliga verksamheten bestod i det skogshygge, hvartill de på ekvirke rika skogarne i trakten gåfvo anledning.
Viceamiral Peter Blume befaldes år 1635 att bege sig från Stockholm till Stralsund och der samla ihop alla strussar.[1] Ekhygget torde hafva tagit sin början år 1641. Blume erhöll härom befallning af amiralitetskollegium d. 19 nov. 1640.[2] För virkets framkörande ur skogen upphandlade kollegiet tjugu hästar på Öland och sände dem i september 1641 till Stralsund.[3] Virket höggs på Franzburg-skogen omkring tjugu kilometer sydvest från Stralsund.[4] Det huggna virket fördes till Ruden, en liten ö i Östersjön strax utanför Peenemünde, hvarifrån det hemtades med kronans skepp till Stockholm.[5]
Med viceamiral Blumes död år 1650 upphörde skogsarbetet och återupptogs ej förr än år 1660. Detta skedde i Abshagenwald omkring femton kilometer söder om Stralsund.[6] Arbetet stäldes under bokhållaren Jakob Kinnaird.[7] Under honom funnos åren 1661—1663 en skeppare, åtta sågare, en hjulmakare, en timmerman, tre smeder, två hejdridare (skogsbetjente) och tretton à tjugu gemene.[8] För körslorna uppköptes tjugu hästar.[9] Men amiralitetskollegium var ej belåtet med hans förvaltning. Derför skickades major Måns Assarsson Mannerfelt, åtföljd af amiralitetsfiskalen Sven Brandt, i oktober 1665 från Stockholm till Stralsund för att undersöka hvad Kinnaird uträttat i afseende å skogshygget.[10] Sedan major Mannerfelt återkommit till Stockholm följande vår, beslöt kollegiet att afskeda Kinnaird, “emedan han är försumlig, sömnaktig och egennyttig“.[11] Tillfölje häraf beordrades han till Stockholm att redovisa och kapten Peter Casten vid Kaseburgs varf befaldes att äfven taga befäl öfver
